Den enda gången jag stänger av yttervärlden är på hästryggen. Då är det bara här & nu som gäller.

Sthlm i tisdags. Gick på stan och senare på kvällen blev det konsert. Förband var en kille från Texas och den svenske Moto Boy. Han var riktigt bra. Whitney var knappast lika bra som på Bodyguard tiden, men det var nog rätt många med mig som inte förväntade sig det heller. Det jag blev lite besviken på var själva konserten i sig, som inte var så välregisserad. Kändes rörigt emellanåt. Dansarna och kören var riktigt duktiga! Mycket låtar från den senaste skivan, ville nog höra fler från förr, men dom kräver nog lite mer av hennes röst och det klarade hon inte av. Nåväl, ännu en legend att bocka av på listan:)

Det är så här vi får minnas Whitney Houston. Ögon som brinner och en röst som får en att tappa andan.

Jag vet inte hur många timmar om dagen jag spenderar med Adam Lambert i öronen. Den senaste tiden har jag blivit besatt av den här låten. Den berör något sorgligt långt, långt inom mig. Kan inte sätta fingret på vad det är, men sorgligt är det.
Är det inte härligt att musik kan väcka känslor?