Åh vad jag saknar min lilla nallebjörn. Skulle ge vad som helst för att få gosa med han en sista gång!

Idag begravde jag min prins. Jag har inte haft orken och varit osäker på vart jag ville ha honom, dessutom har jag fått vänta i 4 veckor på gravstenen.  Men det här var den perfekta platsen för hans eviga vila. Jag känner mig lättad även om det tog emot vid varje spadtag. Det kändes som att begrava halva mitt hjärta. Men jag tycker det vart så fint och ett inre lugn infann sig när jag backade tillbaka ett par steg och tittade på resultatet.

Vila nu älskade <3

Ja gott folk. Det var kanske inte så här jag ville att mitt första och påtänkta nybloggande skulle börja. Jag har varit bortrest till Turkiet 1 vecka. När jag kom hem i tisdags fick jag tråkiga nyheter. Min älskade Oliver har blivit påkörd av en fartdåre och dött i lördags. Dåren bakom ratten stannade aldrig, utan körde bara vidare som om inget hade skett. Jag är givetvis förtvivlad över att ha förlorat mitt allt och en sådan fin vän, och arg över att det finns sådana hemska människor bakom ratten. Tydligen hade inte fartdåren bromsat över järnvägen ens. Händelsen är förstås anmäld men det kommer inte leda någon vart eftersom vi inte har regnr eller nåt att gå på. Oliver dog direkt och behövde inte lida.
Det är tomt utan honom och det kommer nog ta en tid att vänja sig att han inte kommer vara vid min sida längre. Jag har kommit på mig själv när jag ser mig över axeln ifall han är bakom mig flera gånger. När jag tittar på hans lilla bädd tänker jag att han borde ligga där. Detta skulle inte ha skett. Han borde vara här. Vi hade så många år kvar tillsammans. Han blev endast 1 år och 7 månader gammal.

Hädan efter tänkte jag som sagt blogga mer. Jag saknar bloggandet lite.

Till sist vill jag påminna alla att tänka på hastigheten bakom ratten.