Dag 30 - Ett sista ögonblick
Då har 30 dagar gått och jag är klar med listan! Vad tycker ni? Har det varit bra eller dåligt dom senaste 30 dagarna? I wanna know!
Det här sista ögonblicket tänkte jag ägna åt att se tillbaka på dom senaste 30 dagarna. Jag tycker jag har varit generös och berättat en hel del saker om mig själv. Förhoppningsvis har ni kanske fått mer inblick i hur det funkar i min hjärna och kanske har några av er har lärt er något nytt om mig. Skönt att det är över, men jag tycker ändå att det har varit roligt. Sen tycker jag att det är nyttigt att rota bland gamla minnen och berätta om dom. En del inlägg har jag blivit riktigt nöjd med, andra tycker jag inte att jag kunnat fått ner nån slags känsla i raderna. Men jag har verkligen ansträngt mig.
EN vecka kvar till jul snart!
Det här sista ögonblicket tänkte jag ägna åt att se tillbaka på dom senaste 30 dagarna. Jag tycker jag har varit generös och berättat en hel del saker om mig själv. Förhoppningsvis har ni kanske fått mer inblick i hur det funkar i min hjärna och kanske har några av er har lärt er något nytt om mig. Skönt att det är över, men jag tycker ändå att det har varit roligt. Sen tycker jag att det är nyttigt att rota bland gamla minnen och berätta om dom. En del inlägg har jag blivit riktigt nöjd med, andra tycker jag inte att jag kunnat fått ner nån slags känsla i raderna. Men jag har verkligen ansträngt mig.
EN vecka kvar till jul snart!
Puss och på återseende!
Dag 29 - Mina ambitioner
Svårt ämne igen!
Ambitioner. Jag skulle vilja se det som visioner. Det man ser när man blundar. Förr, innan jag slutade med hästar var min enda ambition att lyckas med det jag hade tagit mig an. Jag var kanske 12 år när jag bestämde mig för att ägna mitt liv till det. Jag kämpade ensam, oftast i motvind, men jag var fast besluten och hade inget annat i tankarna. När drömmen och gnistan sakta släcktes, och kroppen sa ifrån, insåg jag att mitt liv var tvungen att ta av mot en annan riktning. Det var inte lätt. Hela mitt liv hade byggts upp kring hästar och nu skulle jag hitta något annat att ägna mig åt. Efter att ha levt och andats hästar hade jag inget annat intresse. Det tog ett bra tag att hitta andra hobbys, men jag tror jag har hittat en slags tillvaro som jag trivs ganska okej med.
Mina ambitioner är numera att må bra, hitta ett jobb som jag trivs med, ett boende som jag tycker om och någonstans kanske jag i framtiden kan kombinera alltihopa med hästar. Mitt liv handlar inte längre om att prestera och utvecklas dygnet runt. Det är slut med att jobba 7/24 för minimalt med pengar. Det finns så mycket annat fint i livet att uppleva. Det handlar inte längre om att få uppleva den där stora drömmen. Det kan mycket väl vara det lilla som räknas.
Ambitioner. Jag skulle vilja se det som visioner. Det man ser när man blundar. Förr, innan jag slutade med hästar var min enda ambition att lyckas med det jag hade tagit mig an. Jag var kanske 12 år när jag bestämde mig för att ägna mitt liv till det. Jag kämpade ensam, oftast i motvind, men jag var fast besluten och hade inget annat i tankarna. När drömmen och gnistan sakta släcktes, och kroppen sa ifrån, insåg jag att mitt liv var tvungen att ta av mot en annan riktning. Det var inte lätt. Hela mitt liv hade byggts upp kring hästar och nu skulle jag hitta något annat att ägna mig åt. Efter att ha levt och andats hästar hade jag inget annat intresse. Det tog ett bra tag att hitta andra hobbys, men jag tror jag har hittat en slags tillvaro som jag trivs ganska okej med.
Mina ambitioner är numera att må bra, hitta ett jobb som jag trivs med, ett boende som jag tycker om och någonstans kanske jag i framtiden kan kombinera alltihopa med hästar. Mitt liv handlar inte längre om att prestera och utvecklas dygnet runt. Det är slut med att jobba 7/24 för minimalt med pengar. Det finns så mycket annat fint i livet att uppleva. Det handlar inte längre om att få uppleva den där stora drömmen. Det kan mycket väl vara det lilla som räknas.
Ett sätt att njuta
Dag 28 - Det här saknar jag
Nu är det inte många dagar kvar på den här listan. Närmare bestämt 2 dagar.
Det är mycket jag saknar. Jag saknar tiden när man var liten och inte visste bättre. Då man var bekymmerslös. Jag saknar mina vänner. Jag saknar mormor. Jag saknar Oliver. Och sist, men inte minst saknar jag hästarna i mitt liv.
Varför saknar man det som varit och inte det som kommer?
Bjuder på en bild som jag tog en vårkväll i Kalix.
Det är mycket jag saknar. Jag saknar tiden när man var liten och inte visste bättre. Då man var bekymmerslös. Jag saknar mina vänner. Jag saknar mormor. Jag saknar Oliver. Och sist, men inte minst saknar jag hästarna i mitt liv.
Varför saknar man det som varit och inte det som kommer?
Bjuder på en bild som jag tog en vårkväll i Kalix.
Dag 27 - Min favoritplats
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det finns ingen annan plats än i sadeln som jag känner mig mer levande och där är det okej att bara vara jag.
Dag 26 - Mina rädslor
Ja visst har man sina rädslor. Fast jag ser mig själv inte som en rädd person. Jag skulle gärna vilja prova på både bungyjump och fallskärmshoppning. Men jag ska som sagt berätta om mina rädslor.
* Döden. Jag har vart rädd för döden från den dagen jag förstod vad den innebar. Eller, jag skulle vilja säga att det är en kombination av dödsångest och rädsla. Visst har den blivit bättre. Men jag tycker fortfarande att den är otäck. Tänk att man bara har detta livet och ingen mer chans att leva. Vad som kommer hända på denna jord efter ditt och mitt liv kommer vi aldrig få veta. Men egentligen, ingenting är ju vetenskapligt bevisat och kommer nog aldrig bli det. Kanske finns det en bättre plats efter detta eller så inte? Den som lever får se.
* Djupa vatten. Jag älskar verkligen havet. Men något skrämmer mig samtidigt. Vad finns där, långt under? På ytan är det glänsande vackert men under ytan är det stort, mörkt och kallt. Vatten kan vara så underbart vackert, men samtidigt ett av de mest kraftfulla elementen.
* Höga höjder. Samtidigt som jag kan utsätta mig självmant för det och tycker det är fascinerande, så tycker jag att det är skrämmande. Jag är den som tittar bort och går därifrån om någon försöker skrämma mig genom att hänga sig utanför kanten, när marken befinner sig ett X antal meter nedanför (nämner inga namn)
* Döden. Jag har vart rädd för döden från den dagen jag förstod vad den innebar. Eller, jag skulle vilja säga att det är en kombination av dödsångest och rädsla. Visst har den blivit bättre. Men jag tycker fortfarande att den är otäck. Tänk att man bara har detta livet och ingen mer chans att leva. Vad som kommer hända på denna jord efter ditt och mitt liv kommer vi aldrig få veta. Men egentligen, ingenting är ju vetenskapligt bevisat och kommer nog aldrig bli det. Kanske finns det en bättre plats efter detta eller så inte? Den som lever får se.
* Djupa vatten. Jag älskar verkligen havet. Men något skrämmer mig samtidigt. Vad finns där, långt under? På ytan är det glänsande vackert men under ytan är det stort, mörkt och kallt. Vatten kan vara så underbart vackert, men samtidigt ett av de mest kraftfulla elementen.
* Höga höjder. Samtidigt som jag kan utsätta mig självmant för det och tycker det är fascinerande, så tycker jag att det är skrämmande. Jag är den som tittar bort och går därifrån om någon försöker skrämma mig genom att hänga sig utanför kanten, när marken befinner sig ett X antal meter nedanför (nämner inga namn)
Dag 25 - En första
En första vadå? Jag fattar verkligen inte den här rubriken. Någon?
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Blir 2 inlägg idag. Orkade bara inte igår.
En riktigt bra och berörande film kan få mig att gråta. Saknaden av dom finaste vännerna får mig att gråta. Saknaden av mormor och Oliver kan få mig att gråta. Men även ett minne som passerar framför ögonen kan få mig att gråta. Ett klipp om barnen i Afrika på någon tvgala får mig att gråta.
Men ju äldre man blir desto mer sällan gråter jag. Har inte särskillt nära till tårar utan är nog ganska härdad. Jag har fått nog av tårar. Det finns så mycket annat man kan lägga energin på.
En riktigt bra och berörande film kan få mig att gråta. Saknaden av dom finaste vännerna får mig att gråta. Saknaden av mormor och Oliver kan få mig att gråta. Men även ett minne som passerar framför ögonen kan få mig att gråta. Ett klipp om barnen i Afrika på någon tvgala får mig att gråta.
Men ju äldre man blir desto mer sällan gråter jag. Har inte särskillt nära till tårar utan är nog ganska härdad. Jag har fått nog av tårar. Det finns så mycket annat man kan lägga energin på.
Den här filmen får mig att gråta nå kopiöst.
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Behöver jag ens tillägga något mer?
Dag 22 - Det här upprör mig
Människor som inte tar en på allvar. Människor som dömer ut en på förhand gör mig riktigt förbannad. När folk placerar en i ett fack, när personen i fråga inte ens känner en. Människor som beter sig hämningslöst åt gör mig upprörd till kokningsgränsen. Racism och främlingsfientlighet gör mig arg. Människor utan självinsikt och ödmjukhet upprör mig. Mobbing och orättvisor både upprör och engagerar mig. Och slakten av oskyldiga djur gör mig pissed.
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Efter 3 underbara, kurviga år i Kalix satt jag till slut i bilen som skulle ta mig därifrån. Det var en solig morgon och känslorna var både här och där. Jag var trött, otroligt bakfull, ja, långt ifrån nykter, och tacksam. När jag såg alla byggnader och platser som man så väl kände igen passera, kunde jag inte undgå att minnas tillbaka på allt jag hade fått uppleva på denna ort. Det kändes så fruktansvärt overkligt att det redan hade gått 3 år. Jag kunde inte fatta det. Det var då jag insåg vilken personlig utveckling jag hade gått igenom. Alla hade sagt det till mig, att jag inte var samma person längre. Men det var inte förrens i bilen som jag själv insåg det. Till slut föll en tår, och så fortsatte det, ända till Umeå då jag lyckades somna.
Dag 20 - Den här månaden
Den här månaden har ju inte hunnit så långt, så jag tänker skriva om november månaden.
Som jag sagt i tidigare inlägg, så hatar jag november. Den är grå, trist, jobbig, kall och fruktansvärt mörk. Mormor dog 7 november och begravdes 26. Månaden var även fylld med jobb. Ovanligt mycket jobb. Och den avslutades med en eldsvåda. Jag-är-glad-att-den-är-över.
Som jag sagt i tidigare inlägg, så hatar jag november. Den är grå, trist, jobbig, kall och fruktansvärt mörk. Mormor dog 7 november och begravdes 26. Månaden var även fylld med jobb. Ovanligt mycket jobb. Och den avslutades med en eldsvåda. Jag-är-glad-att-den-är-över.
Dag 19 - Detta ångrar jag
Man ska ju inte ångra sig. Men det är fullt naturligt och mänskligt att göra det. Jag tror att det kan vara lite sunt att ångra sig ibland. Då kanske man förhoppningsvis kan förbättra sig och inte göra om samma misstag igen.
Jag ångrar mig om lite olika saker. En sak jag ångrar är att jag aldrig krama mormor sista gången jag såg henne i livet. Det var på fredagskvällen på lassarettet och jag var säker på att hon skulle få komma hem igen, som så många gånger förr. På söndagskvällen somna hon, och vakna aldrig mer.
Det där är något som gnager i mig lite nu och då. Vi visste ju så klart inte att hon skulle dö, men jag ångrar det lik förbannat. Jag hoppas jag lärde mig att inte ta människor i min närhet för givet. Ingen av oss lever för evigt, så ta vara på det så länge det går.
En fin bild på mormor. Lånad av Fia.
Jag ångrar mig om lite olika saker. En sak jag ångrar är att jag aldrig krama mormor sista gången jag såg henne i livet. Det var på fredagskvällen på lassarettet och jag var säker på att hon skulle få komma hem igen, som så många gånger förr. På söndagskvällen somna hon, och vakna aldrig mer.
Det där är något som gnager i mig lite nu och då. Vi visste ju så klart inte att hon skulle dö, men jag ångrar det lik förbannat. Jag hoppas jag lärde mig att inte ta människor i min närhet för givet. Ingen av oss lever för evigt, så ta vara på det så länge det går.
En fin bild på mormor. Lånad av Fia.
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Jag har nog aldrig gillat att fylla år. Så någon favorit bland dom 22 finns inte.
Dag 17 - Mitt favoritminne
Svårt att bara skriva om ett minne. Det finns ju så många. Men jag tänker skriva om ett jag kommer på så här på rak arm.
Jag var ensam på gården. Kommer inte ihåg varför. Det var en sen augustikväll, ovanligt fin, och jag bestämde mig för att packa in min favorithäst i den lilla lastbilen och bege mig till den berömda stranden mellan kullahalvön och ängelholm. En av få stränder där man får rida när och hur man vill eftersom Marianne Von Geijer äger den.
Jag minns att det kändes otroligt rofyllt att sitta till häst och andas in havsluften och höra på fiskmåsarna. För en stund kände jag mig fullkomligt fri. Alla framtida bekymmer var bortblåsta och det var underbart att befinna sig i nuet med hästen. Jag var nästintill ensam på stranden, endast en hundägare så långt borta att han knappt var synlig.
När solen hade gått ner i havet som det såg ut som, begav jag mig hemåt igen. Kroppen kändes lätt som en fjäder.
Jag var ensam på gården. Kommer inte ihåg varför. Det var en sen augustikväll, ovanligt fin, och jag bestämde mig för att packa in min favorithäst i den lilla lastbilen och bege mig till den berömda stranden mellan kullahalvön och ängelholm. En av få stränder där man får rida när och hur man vill eftersom Marianne Von Geijer äger den.
Jag minns att det kändes otroligt rofyllt att sitta till häst och andas in havsluften och höra på fiskmåsarna. För en stund kände jag mig fullkomligt fri. Alla framtida bekymmer var bortblåsta och det var underbart att befinna sig i nuet med hästen. Jag var nästintill ensam på stranden, endast en hundägare så långt borta att han knappt var synlig.
När solen hade gått ner i havet som det såg ut som, begav jag mig hemåt igen. Kroppen kändes lätt som en fjäder.
Dag 16 - Min första kyss
Jo den kommer jag ihåg. Eller, det var mer en puss än en kyss. Jag gick på förskolan och det gjorde hon också. Om jag sa att hon hette Sofia som jag var kär i första gången på dag 2, så tar jag tillbaka det. Det här var första gången jag var kär.
Vi satt och gunga på förskolan i Storå. Lysmasken, hette den så? Plötsligt när jag vänder huvudet åt vänster känner jag en puss på min högra kind.
- Nu kommer mina baciller gå in i din kind, sa hon.
Jo, jag kände mig lite äcklad, men på något sätt var ju ändå en annan människa kär i mig tillbaka.
Vi satt och gunga på förskolan i Storå. Lysmasken, hette den så? Plötsligt när jag vänder huvudet åt vänster känner jag en puss på min högra kind.
- Nu kommer mina baciller gå in i din kind, sa hon.
Jo, jag kände mig lite äcklad, men på något sätt var ju ändå en annan människa kär i mig tillbaka.
Dag 15 - Mina drömmar
Svårt ämne igen!
När jag tänker efter så här och drömmer mig bort kommer jag osökt att tänka på en vit strand nånstans långt borta. Kanske till och med ett eget strandhus. Ekonomiskt oberoende på äldre dagar tack vare något jag själv byggt upp.
Innan jag slutade rida var min dröm att kunna leva på mitt största intresse. Jag skulle ha en egen verksamhet och hästägare som stod i kö för att få sin häst inhyst. Givetvis skulle jag vara framgångsrik på tävlingsbanorna och en egen staty av bästa hästen skulle gestalta gården. Men den drömmen lade jag ner för länge sen. Jag insåg väl att det är i stort sätt omöjligt om man inte redan är född med silversked i munnen. Det kanske hade kunnat inträffa för 20-30 år sedan, kanske till och med 15 år sedan, men dagens ridsport ser inte längre ut så. Tyvärr.
När jag tänker efter så här och drömmer mig bort kommer jag osökt att tänka på en vit strand nånstans långt borta. Kanske till och med ett eget strandhus. Ekonomiskt oberoende på äldre dagar tack vare något jag själv byggt upp.
Innan jag slutade rida var min dröm att kunna leva på mitt största intresse. Jag skulle ha en egen verksamhet och hästägare som stod i kö för att få sin häst inhyst. Givetvis skulle jag vara framgångsrik på tävlingsbanorna och en egen staty av bästa hästen skulle gestalta gården. Men den drömmen lade jag ner för länge sen. Jag insåg väl att det är i stort sätt omöjligt om man inte redan är född med silversked i munnen. Det kanske hade kunnat inträffa för 20-30 år sedan, kanske till och med 15 år sedan, men dagens ridsport ser inte längre ut så. Tyvärr.
Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?
Mer än så här orka inte jag anstränga mig idag:P
Dag 13 - Den här veckan
Den här veckan har varit ganska lugn. Vilat upp mig och försökt bli frisk i början av veckan. Sedan började jag träna lite lagom. Torsdags jobbade jag. Annars har jag förberett mig känslomässigt och försökt hålla mig lugn inför begravningen i fredags. Helgen blir lugn. Skulle egentligen jobba, men det behövdes inte till slut.
Dag 12 - I min handväska
Jag har ju lixom ingen handväska, och inte är jag i behov av det heller:)
Dag 11 - Mina syskon
Jag har 3 syskon. Jag är den näst sista i skaran. Det sägs att som mellanbarn blir man bortglömd. Men det tror jag varken Therese eller jag har känt av. Jag börjar i storleksordning.
Tobias: 4 år äldre än mig. Den jag har minst gemensamt och kontakt med. Han var den som stod upp och försvarade mig när jag själv inte kunde och orkade när jag mobbades. På gott och ont. Jag kommer ihåg när jag berättade för honom att jag var homo. Han tog det väldigt dåligt. Framför allt tror jag att han kände sig dum eftersom han pratat väldigt illa om bögar. Han hatade "såna där" och nu satt jag och sa att jag var en "sån". Jag vet fortfarande inte om han accepterar mig som jag är och tills dess han gör det kommer det vara ytligt mellan oss.
Therese: 2 år äldre än mig. Den här damen och jag har varit som natt och dag har mamma sagt. Och visst har vi bråkat en hel del genom åren. Men när jag tänker efter, så är det nog för att vi är ganska lika varandra. Kanske för att vi ser något hos den andra som man inte gillar hos sig själv.
Towa: 2,5 år yngre än mig. Jag kommer ihåg när hon föddes. När vi var på BB och hälsade på grät jag. Inte för att jag inte längre var yngst. Jag var allmänt grinig när jag var liten:) Towa och jag lekte mycket när vi var små, vi hade ungefär samma kompisar vi slogs om. Towa och jag delade samma intresse, hästar. Vi gick på ridskola tillsammans och vi delade även på våran första häst, ja, till och med marsvin. Vi har och vi kan fortfarande ryka ihop ganska ordentligt och eftersom vi är lika långsinta kan det ta lång tid innan det går över:)
Jag är glad över att ha 3 syskon. Jag menar, hur roligt skulle det ha vart om man var ensambarn?
Tobias: 4 år äldre än mig. Den jag har minst gemensamt och kontakt med. Han var den som stod upp och försvarade mig när jag själv inte kunde och orkade när jag mobbades. På gott och ont. Jag kommer ihåg när jag berättade för honom att jag var homo. Han tog det väldigt dåligt. Framför allt tror jag att han kände sig dum eftersom han pratat väldigt illa om bögar. Han hatade "såna där" och nu satt jag och sa att jag var en "sån". Jag vet fortfarande inte om han accepterar mig som jag är och tills dess han gör det kommer det vara ytligt mellan oss.
Therese: 2 år äldre än mig. Den här damen och jag har varit som natt och dag har mamma sagt. Och visst har vi bråkat en hel del genom åren. Men när jag tänker efter, så är det nog för att vi är ganska lika varandra. Kanske för att vi ser något hos den andra som man inte gillar hos sig själv.
Towa: 2,5 år yngre än mig. Jag kommer ihåg när hon föddes. När vi var på BB och hälsade på grät jag. Inte för att jag inte längre var yngst. Jag var allmänt grinig när jag var liten:) Towa och jag lekte mycket när vi var små, vi hade ungefär samma kompisar vi slogs om. Towa och jag delade samma intresse, hästar. Vi gick på ridskola tillsammans och vi delade även på våran första häst, ja, till och med marsvin. Vi har och vi kan fortfarande ryka ihop ganska ordentligt och eftersom vi är lika långsinta kan det ta lång tid innan det går över:)
Jag är glad över att ha 3 syskon. Jag menar, hur roligt skulle det ha vart om man var ensambarn?
