För fem år sedan befann jag mig i det djupaste mörker jag har funnit mig i. Jag levde med en rädsla över att försöka övervinna varje dag. En rädsla över att aldrig finnas till och aldrig se ljuset. Skulle jag överleva var jag tvungen att fly till en ort där ingen kände mig. Det var då min resa började. Min resa mot den person som jag idag kallar jag. Hundra mil hemifrån, eller rättare sagt hundratvå mil hemmifrån flydde jag och även om jag var rädd över vad som som komma skulle, var jag lika övertygad över att det var platsen för mig. Jag kände dragningskraften, att något tog mig till Kalix.

Jag förstod det inte då. Men nu ser jag mina innersta tankar som dom var då. Jag måste ha sett ljuset glimta fram bakom den där bron och den strålen lyste över Kalix. Det var nog då jag bestämde mig för att kämpa för att överleva och en vacker dag leva och kunna andas igen. Det var ingen dans på rosor och jag tvivlade på mig själv många gånger men innerst inne i mitt hjärta kände jag nog att jag var tillräckligt stark för att klara av det. Inte bara klara av att bli en fri människa utan att också kunna möta livet.
Efter tre år på denna plats som kallades Kalix så insåg jag kärleken och vad jag hade byggt upp på denna plats. Det var där mitt liv fick en andra chans att börja om och leva igen.
 

Så som i himmelen. Det var en film som spelades in utanför Luleå och nån scen i Kalix. Filmen är ganska speciell för mig då den spelades in när jag befann mig där och jag kommer ihåg när jag och mina vänner såg den för första gången en kall vinterdag som bara finns i Norrland. Den ger mig en kännsla av hur jag en gång hade det men också hur mitt liv fick börja om igen. Mitt älskade kalix.

/Thom